Svenska Dagbladet

Jag har tidigare skrivit om Svenska Dagbladet och dess problem att fakturera korrekt och leverera tidningen som avtalat. Idag har det kommit ytterligare en faktura på 179 kronor fast jag för en vecka sedan betalade en helpårsprenumeration. Jag ringer en kvart efter det att fakturan har anlänt och efter diverse vidarekopplingar får jag veta att man strukit den ur systemet så det var bara att riva den. Men vad hade hänt om jag aningslöst betalat den? Hade de spontant återbetalat beloppet? Knappast! Det verkar som om SvD:s dator har fått spader, men datorer gör inget som inte människor ber dem göra. Människor måste ge datorerna instruktioner. Men människorna på SvD kan enligt uppgift inte göra någonting. Det var bättre förr. Då kunde man tala med en levande människa som gjorde en manuell notering och så fungerade allt som överenskommet.

Respektlöshet

Fyra kvällar i rad har jag blivit uppringd av en ung kvinna som önskar fråga mig om elabonnemang. Hon ringer för något marknadsinstituts räkning. Jag går tidigt till sängs och varje gång har hon ringt sedan jag har lagt mig. Varje gång har jag sagt att jag kan svara om hon återkommer nästa förmiddag. Ändå ringer hon kvällstid. Detta trots att jag har nix-telefon. Det är brist på respekt. Det var bättre förr. Då blev man aldrig uppringd av unga män och kvinnor som börjar samtalet med att fråga hur man mår. Den sista jag skulle berätta det för är förstås en okänd telefonförsäljare. Eftersom så många inleder samtalet på detta sätt så måste de följa en telefonförsäljningsinstruktion. Jag kan inte tänka mig att försäljaren är intresserad av hur jag mår. Den som skrivit instruktionerna tror kanske att man ska bli smickrad av en sådan personlig fråga. För mig för det motsatt effekt. Så fort jag får den frågan svarar jag att jag inte tänker berätta det och lägger på luren. Finns det ingen som kan lära dessa unga människor att visa respekt?

Datoriserade tjänster

Nu har jag ringt varje dag till Svenska Dagbladet för att tidningen har uteblivit. Varje dag har de lovat att den ska komma dagen därpå. Ännu har jag inte fått den. Jag frågar vad den jag talar med kommer att göra för att jag ska få tidningen i morgon och får besked om att hon ingenting kan göra. Hon säger: "Det står i systemet att du ska få tidningen i morgon." Det har det stått varje dag och ändå uteblir tidningen. I dagens datoriserade samhälle verkar människan ha abdikerat. Datorer gör det som människor ber dem göra, och har man gett fel order till datorn måste det gå att ändra detta. Antingen bryr man sig inte eller också saknar man kunskap. Det var bättre förr. Då kontaktade SvD tidningsbudet och dagen därpå kom tidningen.

Apoteksobservation

Mitt apotek drivs sedan någon månad av Medstop. Gamla kända varor är bortplockade och nya har tillkommit. När det gäller vanliga receptbelagda läkemedel så är skillnaden mot förr inte så stor. Men när det gäller de licensbelagda läkemedel jag har så är jag nu tvungen att ta ut dessa på samma apotek varje gång. Jag bor 4-5 månader i Roslagen varje år och måste då ta mig till Kungsholmen för att lösa ut mina recept. Tidigare kunde jag ta ut dessa läkemedel på vilket apotek som helst.

Privatiseringen är bra, säger regeringen. Tillgängligheten blir bättre när det blir konkurrens menar privatiserarna, men mitt Kungsholmsapotek har precis samma öppethållningstider som tidigare, och med tanke på att jag var jag än befinner mig i Sverige är hänvisad till detta enda apotek för att få ut mina licensbelagda läkemedel är tillgängligheten klart försämrad. Det var bättre förr!

Morgontidningsobservation

För ett par veckor sedan fick jag en faktura på SvD, 2886 kronor för en helårsprenumeration. Jag ringde SvD och sa så här: "Jag tycker att prenumerationen har blivit väl dyr (man hade i ett följebrev skrivit att man tvingats höja priset) så jag funderar på att ta en halvårsprenumeration i stället." Jag lät dem också förstå att jag har prenumererat i 40 år och att trogna prenumeranter betalar mycket mer än de som hoppar på olika erbjudanden. Då säger SvD-representanten: "Du kan få rabatt, du kan få en helårsprenumeration för 2110 kronor". 776 kronor rabatt hu lätt som helst! Jag tackade och vi avslutade samtalet. Därefter blev jag förbannad! Det är så här man gör i det nutida samhället, höjer priset och räknar med att människor snällt betalar. Och när någon klagar så sänker man priset. Man blir lurad! Denna gång upptäckte jag detta, men hur ofta sker det utan att man upptäcker det? Nu för tiden har jag en konstant befogad känsla av att jag blir lurad. Den känslan fick jag aldrig förr.

Idag startade dagen alldeles fel. Det var dags för den nya prenumerationen att ta vid, men det kom ingen morgontidning. När jag ringer SvD visar det sig att de har skrivit fel startdatum på den nya prenumerationen. Det skulle åtgärdas men det tar två dagar att få det korrigerat. När man ringde förr om åren vid utebliven tidning fick man veta att de skulle ordna detta till dagen därpå. Idag när allting är datoriserat tar det två dagar. Det var bättre förr.

Postobservation

Postens service liknar i det närmaste ett fritt fall.

Postutdelningen sker senare och senare för varje år. I höstas övergick man till maskinsortering i Stockholmsområdet och sedan dess kommer posten mellan kl 15-16, ibland inte förrän 16.30. Om man som egenföretagare får order via posten som ska effektueras samma dag så hinner man knappt med det innan brevlådorna töms kl 17 en timme tidigare är förut. Det gäller även sista-minuten-brevlådan som tidigare tömdes kl 22.

Antalet brevlådor har drastiskt minskat så att man nu får gå långa omvägar för att posta brev. Posten angav miljöskäl, men så klart att det handlar om pengar. På landet där jag bor halva året har man dragit in den gula brevlådan, men fortsätter att köra ut posten. Därför måste jag under sommarhalvåret åka bil 1 mil t.o.r. till den gula brevlådan för att posta mina brev. Vad vinner man på det? Man kör ju ändå ut posten.

Brevlådornas utförande har också förändrats så att jag inte längre kan posta den dagliga bokposten utan måste uppsöka postens företagscenter. De lämnar inte längre ut företagspost om man inte har en postbox. Så företagsposten ska hämtas i butik dubbelt så långt bort. Snart stänger man alla postens företagscenter.

Portot ökar förstås för varje år i takt med försämringarna. För många år sedan tog man dessutom bort frankoetiketterna för bokförlag och för några år sedan tog man bort 1,5 kg:s portot. Det gör att en bok som väger 1100 gram kostar 72 kronor att skicka, till grannländerna kostar det 220 kronor, dvs. mer än bokens kostnad. Det är helt omöjligt att konkurrera med t.ex. AdLibris som skickar böcker portofritt. Men posten är småföretagarvänlig skriver man i sin tidning Du&Co som vänder sig till små och medelstora företag.

Brevbärarna kräver nu att man ska öka storleken på sitt postinkast. Helgmorgontidningen med alla tjocka bilagor går in utan problem, så även posten. Men runt den maskinsorterade posten finns numera en gummisnodd och ibland måste den avlägsnas så att man kan lägga in posten i uppdelade portioner. Men denna åtgärd anses antagligen för mödosam för brevbäraren. I stället tvingas jag byta brevinkast, vilket också medför att jag måste byta den järngrind som sitter innanför ytterdörren, en kostnad på massor av tusenlappar.

Allt ska bli så bra säger postchefen. Man skonar miljön och man möter människors behov på ett bättre sätt. Det känns som han lever ljusår från åtminstone ensamföretagarens vardag. Postens drastiska försämringar senaste året har påverkat min vardag i mycket hög grad. I min ungdom delades posten ut två gånger om dagen och därefter under förmiddagen. Man kunde gå till postkontoret och få samtliga ärenden - både privata ärenden och företagsärenden - utförda. Dessutom fanns det en gul brevlåda inom rimligt avstånd. Det är ingen tvekan om att det var bättre förr.

För mig är det obegripligt att servicen ska behöva bli sämre och sämre i takt med att tillväxten ökar och företagens - även postens - vinster i småföretagarögon är astronomiska. Samtidigt som massor av potentiella servicemänniskor är arbetslösa övergår man till maskinell hantering och sämre service.

Bensinstationsobservation

Igår tog batteriet slut i den manick jag öppnar bildörrarna med. Jag tog mig till en bensinstation för att skaffa ett nytt batteri. Expediten stod alldeles handfallen. Efter mycket möda och stort besvär fick jag själv isär denna manick och upptäckte att batteriet var gömt bakom en metallplatta som var fastskruvad med fyra pyttesmå skruvar. Jag bad att få låna en liten skruvmejsel och fick en skokartong med diverse prylar huller om buller och beskedet: "Detta är vad vi har." Det fanns ingen liten skruvmejsel där och jag fick lämna macken utan nytt batteri.

Förr fanns det bilkunnigt folk på bensinstationerna. Då kunde man få hjälp med både det ena och det andra som hade med bilen att göra. Nu betjänas mackarna av ungdomar som kan grilla korv men inte vet ett smack om bilar. Förr hade man gott om varor som hade med bilen att göra. Nu är hyllorna fyllda av matvaror. Det var bättre förr!

Så här skriver Statoil till sina kunder:
"Vi är noga med vad DU äter! Varje dag väljer nästan 60 000 av våra kunder i Sverige en kopp kaffe, ett bakverk eller något ur vårt kalla och varma matsortiment till sin paus, lunch, middag eller mellanmål. Det är vi jätteglada och stolta över. Hos oss skall du kunna lita på att få riktigt god mat, av hög kvalitet utan onödiga tillsatser."

Frågan är om man kan lita på att få hjälp med bilen, anledningen till att de flesta besöker bensinstationen. Mat kan man få på massor av ställen, men hjälp med bilen är det svårare att hitta.

Lära av dåtid för att bygga framtid

Människor som uppnått pensionsåldern säger ofta: "Det var bättre förr!" Var det bättre förr? Svaret på den frågan är: "Både ja och nej." Mycket är mycket bättre idag, men det finns faktiskt mycket som också var bättre förr. Det ligger i sakens natur att man inte ser det när man är ung. De äldre betraktas som stenålders fossiler i den yngre generationens ögon. I olika rationaliseringsprocesser kastar man ut även det som var bra. Samhällspendeln går mellan olika extremlägen. Sällan stannar den på mitten. Varför måste nutidssamhället göra sig av med det som var bra i dåtidens samhälle?